En gång för länge sen var det en stjärna. Det var en mycket vacker och starkt strålande blåvit stjärna. Stjärnan hade en frekvens av rent villkorslös, Gudomlig Kärlek. Den bemästrade energin av frihet och renhet, av det Heliga Feminina och Skaparkraften och det Direkta Varandet. Den älskade alla universums skapelser av ljus villkorslöst. Den kände till den gudomliga planen för allting och den visste att den, liksom allt annat var en del av en helhet, en gudomlig energi som finns inom, skapar och utgör Allt Som Är.
Det fanns också en liten planet i ett stjärnsystem i närheten av den här stjärnan som ville utvecklas. Det var en väldigt speciell liten planet som ingick i ett experiment om hur man lever i dualitet. För att kunna uppleva det behövde de som inkarnerade på den här planeten ”falla i glömska” och slutade tillfälligt att minnas att de var en del av det Gudomliga, av Allt Som Är. För att hjälpa planeten och dess invånare ville den Gudomliga Planen att stjärnans energi av villkorslös Gudomlig Kärlek skulle föras in på planeten. Den här planeten var bara en av många som stjärnans energi skulle introduceras på.
Stjärnans ljus utgjordes av en gruppsjäl som bestod av flera olika själar, som alla hade del av stjärnans energi. Stjärnan samlade ihop sig. Och likt en blomma som skjuter iväg sina frön, åkte många delar av den iväg till olika ställen i universum, för att så frön av Gudomlig Kärlek.
Ett frö som hamnade på den här planeten som vi berättar om, hade fortfarande kvar vissa minnen av att den, liksom alla andra, var en del av Helheten, av Allt Som Är. Första gången den inkarnerade på planeten var den inget problem. Den inkarnerade långt ute i havet som en stor val. Det fanns andra valar i havet, som också hade kvar kontakt med sin innersta gudomliga essens. Det fanns också en sorts apliknande varelser på land. Dessa verkade till en stor del leva i harmoni med naturen, i enlighet med den Heliga Feminina principen, liksom valarna i havet gjorde. Fröet såg ljuset och det vackra i skapelsen och var lycklig över att vara en del av den.
Nästa epok som fröet inkarnerade på planeten, var det som en flicka. Hon hade fortfarande kvar sin medvetenhet om att alla är olika delar av en och samma enhet, av Allt Som Är. När hon kom ner på den här platsen med sin energi av rent villkorslös Gudomlig Kärlek, var det nytt för de andra själarna som var inkarnerade där. De hade glömt bort att de var en del av en helhet och trodde att de var enskilda delar som inte var kopplade till varandra eller något annat alls. Den föreställningen gjorde så att de ofta var rädda att inte få allt som de behövde. Därför trodde de att de behövde ta ifrån varandra för att få någonting själva. De förstod inte att Helheten, det Gudomliga kan skapa så det finns tillräckligt för alla.
Som så ofta händer när man befinner sig i verkligheten av dualitet, så blev de andra rädda när de kände fröets energi, eftersom det var något nytt som de inte kände till, eller kände igen. Därför försökte de till varje pris att utplåna fröet. Under många inkarnationer fick fröet uppleva hur den blev nedtryckt, förnedrad, skändad, utnyttjad, misshandlad, våldtagen och kontrollerad och fick inte igenom sitt budskap av att Vara Kärlek. Fröet kunde inte förstå varför detta hände. Den hade fortfarande en stark bild av att den var en del av Helheten och även att den var en del av stjärnan som sänts hit för att föra in den nya energin. Den upplevde det som väldigt svårt att föra in sin frekvens. Under många livsepoker fick den utstå alla möjliga sorters motstånd, samtidigt som den visste att om de andra hade lyssnat och tagit till sig energin, så hade deras problem varit lösta.
Långsamt, under många inkarnationers tid, började fröet även falla i en viss glömska. Hon upplevde sig själv som ett offer, men förstod samtidigt att det är omöjligt för en gudomlig ljusvarelse att vara ett offer. Det blev en paradox som var svår att förstå för henne.
Många tidsepoker senare, när den lilla planeten började närma sig sitt Uppvaknanade, började fröet minnas mer och mer av vem hon var. Hon lärde sig att ta kontakt med Moderstjärnan, och genom det kunde hon återigen känna sin koppling till Helheten i Allt Som Är.
Hon kunde se två tidslinjer, dels den som verkade hända snabbt, snabbt och vara kopplad till den inkarnation som hon för tillfället upplevde sig befinna sig i. Hon upplevde också en annan tidslinje, som var kopplad till det Eviga Nuet, men som ändå rörde sig någorlunda linjärt men mycket långsamt. På den tidslinjen kunde hon se hur hon fötts ur stjärnan och sänts iväg till den lilla planeten med ett syfte. Det var som om hon såg allting utifrån. Hon kunde se hur den Gudomliga Planen var att använda sig av dualiteten när energin introducerades på planeten. Det var meningen att de först skulle försöka förgöra energin!! För sen – enligt den dualistiska lagen – kommer pendeln att svänga. Den andra ytterligheten MÅSTE manifesteras! Hon insåg att hon inte längre behövde kämpa för att föra in sin energi, på planeten, för nu skulle det ske helt av sig självt! Hon behövde bara VARA för att det skulle ske.
Det lilla fröet log, lycklig igen över att vara en del av skapelsen.
